ANSTÄLLD I VÅRDEN – VAD GÄLLER OM MEDIAKONTAKTER?




Som vårdanställd lär man sig att sekretessen är sträng. Både i sjukvården och i socialtjänsten. Därför är de flesta försiktiga i kontakten med press och andra media. Nyligen har vi hört en vårdchef säga i ett TV-program, att han vill veta vem av de anställda som säger vad till pressen eftersom han har ansvaret för verksamheten. Men så blir plötsligt en undersköterska som i TV avslöjat brister i äldrevården hyllad i alla läger och till och med utnämnd till ”Årets svensk”. Så vad gäller egentligen?

Först och främst gäller det att hålla isär olika saker.

Den som är verksam inom äldreomsorgen har sedan 1 januari 1999 en anmälningsplikt ifråga om missförhållanden i vården. Denna skyldighet gäller gentemot tillsynsmyndigheten. Denna anmälningsplikt skall inte vidare behandlas i denna artikel, som avser vad som gäller ifråga om vissa offentliganställdas mediakontakter. Nämnas skall dock, att Lex Sarah som anmälningsplikten har kommit att kallas, förtydligas genom Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd. Dessa träder i kraft 2000-07-01.

Vårdchefen, som tidigare nämndes, kanske bara menade, att inte vem som helst av de anställda får uttala sig för pressen i myndighetens namn och på dess vägnar, och det har han i så fall rätt i. Det är en fråga om vem som har rätt att företräda myndigheten utåt och den kan besvaras med hjälp av befattningsbeskrivningar, delegationsbeslut, instruktioner och andra sådana beslut som fattats av myndighetens beslutsorgan för den interna uppgiftsfördelningen. Vårdchefen kanske också har synpunkter på att de anställda skall arbeta på sin betalda arbetstid och inte lägga tiden på journalister. Och i viss mån kan han ha rätt i det också (med vissa modifikationer som jag återkommer till). Så här långt handlar det om organisatoriska frågor som arbetsledningen i stor utsträckning bestämmer över i förhållande till de anställda. Men om vårdchefen menar, att en vårdanställd överhuvudtaget inte bör ha några mediakontakter eller om han vill hindra att en vårdanställd lämnar några upplysningar till pressen, då är han fel ute. Då handlar det om inskränkningar i den enskildes yttrandefrihet och kanske också om den offentliganställdes meddelarfrihet.

För att komma vidare ifråga om mediakontakter måste vi nu skaffa oss en överblick över systemet med yttrandefrihet å den ena sidan och tystnadsplikt eller sekretess å den andra. Vi begränsar oss här till den vård som bedrivs i myndighetsform.

Till att börja med har vi att utgå från att alla medborgare har en gentemot det allmänna grundlagsskyddad yttrandefrihet ( 2 kap 1§ regeringsformen). Det har också de som är anställda av det allmänna, dvs anställda i stat eller kommun. Till yttermera visso har alla frihet att, som det heter i grundlagen, meddela uppgifter och underrättelser i vad ämne som helst för offentliggörande i tryckt skrift och andra medier och skyddas då av en tystnadsplikt för mediernas företrädare, som inte får röja den sk meddelarens identitet, utom i vissa speciella fall, och myndigheterna får heller inte efterforska meddelaren ( 1 kap 1§ och 3 kap 3§ tryckfrihetsförordningen).

För de offentliganställda och andra i offentlig verksamhet, t ex förtroendevalda, gäller dock vissa inskränkningar. Sk allmänna handlingar i myndighetens verksamhet kan innehålla hemliga uppgifter och får då inte lämnas ut och den anställdes yttrandefrihet inskränks för motsvarande uppgifter. Detta sker genom regler om sekretess, som i viss utsträckning gäller också gentemot medierna (men inte fullt ut som vi strax skall se). Viktigt är att regler om sekretess i gällande system måste meddelas av riksdagen i form av lag. Varken landstinget eller kommunfullmäktige eller några myndigheter eller chefer i offentlig verksamhet får bestämma egna sekretessregler.

Den lag som innehåller alla sekretessregler är sekretesslagen. Den innehåller bl a regler om långtgående sekretess i vården till skydd för vårdtagarnas och deras närståendes personliga förhållanden ( 7 kap 1 – 4§§). Med andra ord en sekretess som gäller vissa uppgifter om enskilda personer. I lagen finns inga regler till ”skydd” för uppgifter om myndigheten själv eller förhållandena på vårdinrättningen som sådan. Påtryckningar från överordnade gentemot anställda att inte offentligt diskutera sådana förhållanden saknar därför täckning i lagen.
Det finns dock även vissa sekretessregler till skydd för uppgifter om själva myndigheten, nämligen för sådana uppgifter som är konkurrenskänsliga i myndighetens affärsverksamhet eller egendomsförvaltning eller som rör myndigheten som part i t ex facklig förhandling eller rättstvist( 6 kap).

Nu är det emellertid, som redan antytts, inte så att sekretessreglerna gäller med riktigt full kraft gentemot medierna, eller rättare sagt; när någon, som är bunden av sekretesslagen, vill utnyttja sin s.k. meddelarfrihet i publiceringssyfte, så kan alltså meddelande av vissa sekretesskyddade uppgifter för offentliggörande i medierna ske straffritt för meddelaren, fastän motsvarande röjande av hemliga uppgifter i annat syfte skulle vara ett straffbart brott mot tystnadsplikten (20 kap 3§ brottsbalken). Det skall dock observeras, att utlämnande av allmänna handlingar i strid med sekretessreglerna alltid är straffbart, varför meddelarfriheten får ses som kopplad till enbart yttrandefriheten. Vad gäller tystnadsplikten är det så att i 16 kap sekretesslagen räknas upp de sekretessregler som ”står sig” och som tar över meddelarfriheten. Den som lämnar uppgifter som omfattas av sådan kvalificerad sekretess, om än det sker i publiceringssyfte, kan alltså dömas för brott. Då faller meddelarskyddet.

Vad gäller då i fråga om uppgifter inom vården? Jo, sekretessreglerna i tidigare nämnda paragrafer i 7 kap sekretesslagen till skydd för den enskildes integritet hör till de kvalificerade, medan detta inte gäller reglerna i 6 kap. ”Affärshemligheterna” enligt 6 kap faller alltså för meddelarfriheten medan personsekretessen tar över denna.

Viktigt när det gäller meddelarfriheten är också att det är just en frihet, inte en skyldighet. Det är den enskilde, som själv avgör utifrån sina etiska och andra värderingar om han eller hon vill utnyttja sin meddelarfrihet eller ej, varken journalisten eller chefen kan tvinga honom/ henne i den ena eller andra riktningen. Det är också viktigt att notera, att det är den enskilde som har en meddelarfrihet och ett skydd som meddelare, inte myndigheten som sådan.

Vad som nu sagts leder oss återigen till att man måste hålla isär utlämnandet av allmänna handlingar hos myndigheten från befattningshavarens muntliga utsagor, fastän innehållet i en handling respektive utsaga kan överensstämma och eventuellt skyddas av samma sekretessregel.

Det är en skyldighet för myndigheten – och vissa befattningshavare på myndigheten – att pröva en framställning från medier eller från vem som helst att få ut en allmän handling ( 2 kap 12 § tryckfrihetsförordningen och 15 kap sekretesslagen). Därvid skall prövas om handlingen överhuvudtaget är allmän ( här skall inte närmare behandlas den särskilda frågan) och om dess innehåll är offentligt eller sekretesskyddat. Är handlingen allmän och offentlig skall den lämnas ut, är den hemlig skall den skyddas och i det senare fallet är det alltså ett brott att lämna ut en hemlig handling, även om det sker till media.

Någon skyldighet att göra uttalanden för medierna finns inte, däremot finns, som sagt, en viss frihet för den enskilde befattningshavaren, meddelarfriheten.

Myndigheten som sådan kan ju dock önska göra officiella uttalanden. Det är då helt i sin ordning, om uppgiften att vara myndighetens presstalesman och företrädare är begränsad till viss befattningshavare. Det interna beslutet i den delen får dock inte utformas så att det kan uppfattas som om myndigheten förbjuder andra befattningshavare att för egen del ha kontakt med medierna. Justitieombudsmannen har vid flera tillfällen gjort uttalanden av den innebörden (t ex JO 1993/94 s. 489, JO 1994/95 s. 538, JO 1995/96 s. 462). Ett generellt förbud mot presskontakter på arbetstid anses alltför långtgående. Det är vidare helt klart, att några repressalier mot den som utnyttjar sin lagliga yttrande- och meddelarfrihet inte får tillgripas och att meddelaren inte ens får efterforskas, om inte brott som tränger undan meddelarfriheten kan misstänkas ( eller vissa andra allvarliga brott, som spioneri t ex).

När systemet beskrivs på detta tekniska vis kan det tyckas krångligt och det kanske är svårt att se poängen. Det är dock viktigt att förstå, att systemet är konstruerat för maximal öppenhet om vad som försiggår i det allmännas verksamhet. Det anses motverka korruption och andra missförhållanden. Det är därför som de offentliga funktionärerna har givits en möjlighet att ”läcka” även viss hemlig information till medierna för att möjliggöra en behövlig offentlig debatt. Men det är också viktigt att se, att skyddet för den enskildes integritet i utsatta situationer som inom vården är starkt och i allmänhet tar över ett eventuellt publicitetsintresse. Vad gäller allmänna frågor om vårdkvaliteten och resurser mm är att märka, att uppgifter om sådana ting inte är hemliga, varför ingenting i regelsystemet hindrar en offentlig debatt i den delen.

Det förs ibland en diskussion, huruvida den offentlige arbetsgivaren borde kunna kräva en högre grad av lojalitet av sina arbetstagare på rent arbetsrättslig grund, än som här beskrivits.
Men då får man komma ihåg, att yttrandefriheten och meddelarfriheten är skyddade i lag av högre dignitet än arbetsrätten, nämligen genom grundlag. Man får också komma ihåg, att när det gäller offentlig verksamhet är det inte så enkelt att ange, vad arbetsgivarens intressen egentligen är med tanke på att både statliga och kommunala myndigheter hämtar sin legitimitet från principen om folkstyre och att de skall verka för det allmänna bästa. Det är med andra ord lättare, att identifiera lojala och illojala handlingar från den anställde gentemot en privat arbetsgivare, som t ex i självklart vinstsyfte tillverkar plastleksaker som skall säljas på marknaden, än att göra detsamma ifråga om offentlig vård som bedrivs för skattemedel i medborgarnas intresse.




Copyright tillhör OFUS RÄTTSINFO AB och författaren.