OFUS JUST DET

Sökresultat

[Utskriftsversion] [sök igen]

Regeringsrätten, RÅ 2000 ref. 2000-XX-XX

Nyckelord:
färdtjänst

Underinstans mm:
Regeringsrättens dom 2000-XX-XX i mål nr XXX-XX ang. färdtjänst till NN, född 1942. (Överklagat avgörande: Kammarrättens i Stockholm dom 1999-XX-XX i mål nr xxxx-xxxx)

Sammanfattning:
NN lider av en allvarlig psykisk sjukdom som medför att han för att kunna utnyttja färdtjänsten behöver resa med en särskild taxichaufför, som kört honom sedan många är. Frågan i målet är om färdtjänstnämnden på grund av bestämmelserna i lagen (1997:736) om färdtjänst (färdtjänstlagen) är skyldig att tillhandahålla honom färdtjänst med en bestämd förare, vilken Regeringsrätten besvarade nekande.

I RÅ angiven rubrik:
Bestämmelserna i lagen (1997:736)om färdtjänst har inte ansetts medföra skyldighet att tillhandahålla färdtjänst med viss bestämd förare.

I RÅ gjorda hänvisningar:
lagrum:
9 § färdtjänstlagen.

litteratur:
prop. 1996/97:115 sid. 35 ff, 79 och 122;
bet. 1997/98:TU3 sid. 5 ff och 61 f;
bet. 1998/99:TU13 sid. 10;
Svenska kommunförbundets färdtjänsthandbok sid. 19 ff, 35 f och 84 f.

Referat av rättsfall:
Enligt 9 § färdtjänstlagen får färdtjänst - utöver vissa uppräknade föreskrifter - även i övrigt, om det finns särskilda skäl, förenas med villkor. Domstolarna hade att ta ställning till om denna bestämmelse endast handlade om villkor som innebar att den enskildes förmån inskränktes eller om villkoren även skulle kunna innebära en förmån för den enskilde.

Regeringsrätten slog fast att bestämmelsen endast avsåg villkor som inskränkte den enskildes rätt till resorna.

NN hade tidigare medgivits färdtjänst med en särskild förare. Färdtjänstnämnden drog in rätten att använda en bestämd förare. Färdtjänstnämnden grundade sitt beslut på att enligt den nya lagen 1997 skulle inte längre sociala bedömningar göras då färstjänst beviljades. NN överklagade. Såväl länsrätten som kammarrätten ansåg att NN hade rätt att vid sina färdtjänstresor få en särskild angiven förare. Regeringsrätten avslog NN:s ansökan.

Regeringsrätten gav, här något förkortat, följande redogörelse för lagstiftningen:

Färdtjänstlagen, som trädde i kraft den 1 januari 1998, har ersatt de bestämmelser om färdtjänst som tidigare fanns i SoL. Av förarbetena framgår att färdtjänsten inte längre primärt skall betraktas som en form av bistånd utan som en särskild transportform som utgör en del av kollektivtrafiken (prop. 1996/97:115 s. 35-36 och bet. 1997/98:TU3 s. 9). Tillstånd till färdtjänst skall enligt 7 § meddelas för dem som på grund av funktionshinder, som inte endast är tillfälligt, har väsentliga svårigheter att förflytta sig på egen hand eller att resa med allmänna kommunikationsmedel. Om den funktionshindrade behöver ledsagare under resorna skall tillståndet gälla även ledsagaren. I övrigt innehåller lagen inte några föreskrifter som preciserar vilka krav som ställs på färdtjänstens omfattning och innehåll. Helt allmänt får dock anses gälla att den som ansvarar för färdtjänsten är skyldig att tillse att den tjänst som tillhandahålls är utformad så att den på ett lämpligt sätt fyller uppgiften att utgöra transportmedel för den personkrets som omfattas av 7 § .

Då det gäller bedömningen i detta mål fortsatte Regeringsrätten:

Målet gäller, som redan berörts, frågan om den som har ansvar för färdtjänsten är skyldig att individuellt anpassa tjänsten på ett sådant sätt att en funktionshindrad, som har behov av det, får företa sina resor med en viss bestämd förare. Vid bedömningen av denna fråga finns det anledning att särskilt beakta de konsekvenser som färdtjänstens nya funktion som en del av kollektivtrafiken kan få för organisationen av verksamheten. I förarbetena till färdtjänstlagen underströks att det är i hög grad angeläget att olika slag av samhällsbetalda resor samordnas, bl.a. med hjälp av gemensamma beställningscentraler. Ett utredningsförslag, som innebar att en samordning av färdtjänsten skulle göras obligatorisk, avvisades visserligen men detta berodde närmast på att samordningsvinstema ansågs framstå som så uppenbara att en lagreglering var onödig (prop.1996/97:115 s. 35-37. En samordning genom beställningscentral synes inte hindra att tjänsterna individualiseras i vissa hänseenden, t.ex. genom tillstånd till särskild placering i taxi eller till undantag från planering för gemensam resa. Av de uppgifter som har lämnats framgår emellertid att organisationsformen knappast ger utrymme för en så långtgående individualisering att enskilda funktionshindrades behov av särskild förare tillgodoses. Redan av det hittills sagda drar Regeringsrätten slutsatsen att bestämmelserna i färdtjänstlagen inte medför skyldighet för den som ansvarar för färdtjänsten att tillhandahålla en så individuellt anpassad färdtjänstförmån som ett tillstånd att anlita en särskild förare skulle utgöra. De av kammarrätten åberopade bestämmeIserna i 9 § öppnar möjligheter för de ansvariga att i olika hänseenden begränsa och precisera förmånen men ger däremot inte stöd för att utvidga de skyldigheter som följer av lagens bestämmelser i övrigt.

Kommentar:
Det skulle ha fått svåröverskådliga konsekvenser inte minst vid upphandling av färdtjänsten om Regeringsrätten gjort samma tolkning som länsrätten och kammarrätten.I RÅ hänvisas till följande förarbeten (upprepas här sida för sida för att underlätta fri sökning): prop. 1996/97:115 sid. 35, prop. 1996/97:115 sid. 36, prop. 1996/97:115 sid. 37, prop. 1996/97:115 sid. 79, prop. 1996/97:115 sid. 122, bet. 1997/98:TU3 sid. 5, bet. 1997/98:TU3 sid. 6, bet. 1997/98:TU3 sid. 7, bet. 1997/98:TU3 sid. 61,bet. 1997/98:TU3 sid. 62, bet. 1998/99:TU13 sid. 10.