OFUS JUST DET

Sökresultat

[Utskriftsversion] [sök igen]

Regeringsrätten, RÅ 2001 not. 2001-XX-XX

Nyckelord:
laglighetsprövning
LASS
LSS
personlig assistans
skola
skollagen

Underinstans mm:
Regeringsrättens dom 2001-XX-XX i mål nr XXXX-XX ang. laglighetsprövning av beslut av rektor att vägra en elev, NN, född år 1987, att ha med sig sin personliga assistent i skolan. (Överklagat avgörande: Kammarrättens i Göteborg dom 2000-XX-XX i mål nr XX-XX).

Sammanfattning:
Försäkringskassan beviljade NN assistansersättning och beräknade därvid tid även för assistans i skolan.

Skolans rektor beslöt genom det överklagade beslutet att NN:s personliga assistent inte fick närvara vid undervisningen.

NN:s föräldrar överklagade beslutet. De ansåg att beslutet stred mot bl. a. skollagen.

Länsrätten och kammarrätten avslog överklagandena. De särskilda ledamöterna i kammarrätten var skiljaktiga. De ansåg att rektorns beslut inte var överklagbart.

Regeringsrätten ansåg att rektorn överskridit sina befogenheter och upphävde därför beslutet att stänga av eleven. Regeringsrätten anförde. När som i förevarande fall försäkringskassan bedömt att behov av personlig assistans föreligger under skoltiden kan skolan inte med stöd av 1 kap. 12 § skollagen i något avseende ompröva detta ställningstagande genom att begränsa den personliga assistentens närvaro under undervisningstiden i skolan.

Regeringsrätten diskuterar också om rektorns beslut kunde överklagas genom förvaltningsbesvär.

I RÅ angiven rubrik:

I RÅ gjorda hänvisningar:

Referat av rättsfall:
Försäkringskassan beviljade NN assistansersättning enligt LASS. Assistansersättningen beräknades även för tid i skolan. Hon gick i särskolan i XX.

Genom de överklagade beslutet beslutade rektorn vid särskolan, att "den personliga assistent som förordnats för eleven NN med stöd av lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) ej får närvara vid undervisningen av eleven."

I överklagande till länsrätten anförde NN:s föräldrar, NNX och NNY. Delegation till rektor från kommunens barn- och utbildningsnämnd saknas. Rektorns beslut saknar laglig grund. Skollagen ger inte rektor stöd att fatta beslut rörande elevs personliga assistans. Rektorns agerande i detta fall kränker NN:s rätt till personlig assistans enligt LASS. - Rektorn saknar lagligt stöd för sitt beslut av följande skäl. Särskolans uppgift är undervisning - anpassad för elever med utvecklingsstörning - och skall ha personal med den kompetens som krävs för detta. Skolans rektor har att leda utbildningen i skolan, d.v.s. pedagogiska verksamheten, som genomförs av lärare och annan undervisningspersonal. Vissa barn måste emellertid ha ett mänskligt hjälpmedel - personlig assistans - för att överhuvudtaget kunna ta sig till skolundervisningen och i övrigt klara sina behov under skoldagen. Detta behov har förutsetts av lagstiftaren, som i 4 § LASS infört en rätt för svårt funktionshindrade barn med speciella behov, s.k. särskilda skäl, att ha personlig assistans, finansierad med statlig assistansersättning i skolan. Den personliga assistenten ingår inte i skolans personal. Inte heller kan eller skall den personliga assistenten ersätta skolans pedagogiska personal. Att elevens personliga assistans inte ingår i skolans verksamhet framgår också tydligt av 1 kap. 16 § skollagen, där det anges att LSS innehåller bestämmelser om "vissa andra särskilda insatser än utbildning". Enligt föräldrarnas mening står det klart att skolans rektor enligt skollagen har rätt att fatta beslut rörande skolans verksamhet men inte beslut om personlig assistans. Vid konflikt mellan LSS/LASS och skollagen skall den förstnämnda lagstiftningen ges företräde framför den senare. LSS (och därmed även LASS) är en s.k. pluslag, vilket uttrycks i 4 §. Lagen ger den enskilde som omfattas av lagens personkrets rätt till insatser utöver de rättigheter han/hon har enligt annan lag. LSS/LASS har också karaktär av speciallag i jämförelse med skollagen, eftersom den reglerar särskilt angivna stödinsatser till en särskilt definierad personkrets bestående av personer med särskild angivna kvalificerade behov. - NN har hittills under hela sin skolsituation haft personlig assistans enligt LSS och LASS. Det är helt avgörande för hennes hälsa och välbefinnande att hon har tryggheten att ha sin personliga assistent med sig i skolan. För närvarande har hela hennes livssituation påverkats mycket negativt av rektorns beslut.

X:s kommun anförde genom rektorn vid skolan följande hos länsrätten. Med stöd av förordningen om läroplan för det obligatoriska skolväsendet, förskoleklassen och fritidshemmet (SKOLFS 1994:1), rektors ansvar, hävdar hon att det är hennes rätt att avgöra vilken personal som skall finnas i undervisningssituationen och att det är hennes skyldighet att tillse att elever med handikapp får det stöd i undervisningen som elevens handikapp kräver. I det nu aktuella fallet har skolan en anställd assistent som har kompetens och förutsättningar att ge detta stöd. I delegeringsordningen för Barn- och utbildningsnämnden, antagen 1997-10-30 § 62, sägs i punkt VI, att ansvarsenhetschefen, d.v.s. rektor, har ansvar för att syn-, hörsel- eller talskadade samt utvecklingsstörda barn får speciellt anpassad undervisning.

Länsrätten, som avslog överklagandet, gjorde följande bedömning. En skolas rektor har befogenhet att genom beslut ta ställning till huruvida skäl föreligger att tillåta en personlig assistent till ett funktionshindrat barn att närvara i skolan under lektionstid. Rektorn är vid denna prövning inte bunden av beslut som tidigare fattats av en socialförsäkringsnämnd i fråga om assistansersättning enligt LASS. - Huvudregeln är att personlig assistent inte anses behövlig för ett funktionshindrat barn under tid som barnet vistas i skolan. Från skolans sida har vidtagits åtgärder för att NN:s behov av särskilt stöd skall tillgodoses under den tid som hon vistas i skolan. Med hänsyn härtill och då klagandena inte heller i övrigt anfört omständighet som kan föranleda upphävande av det överklagade beslutet med stöd av 10 kap. 8 § kommunallagen skall överklagandet avslås.

Kammarrätten, som också avslog överklagandena, anförde följande i sina domskäl.

Enligt 1 kap. 5 § och 12 § skollagen (1985:1100) ansvarar kommunen för att utbildningen i särskolan genomförs i enlighet med bestämmelserna i denna lag och de bestämmelser som kan finnas i annan lag eller förordning. Av 2 kap. 2 § skollagen framgår att till ledning av utbildningen i skolorna skall finnas rektorer. För särskolan gäller enligt 2 kap. 1 § särskoleförordningen (1995:206) en läroplan. I läroplanen (Lpo 94) avsnitt 2.8 framhålls att rektorn har det övergripande ansvaret för att verksamheten inriktas på att nå de i läroplanen uppsatta nationella målen.

Kammarrätten konstaterar att en rektor har en mycket vid befogenhet att besluta i frågor rörande undervisningen i skolan. Denna befogenhet har i förevarande fall enligt delegationsordningen för barn- och utbildningsnämnden kompletteras med en delegation till ansvarsenhetschefen, d.v.s. rektor, att ansvara för att syn-, hörsel- eller talskadade samt utvecklingsstörda barn får speciellt anpassad undervisning.

Rektorns beslut innebär att NN:s personliga assistent inte får vistas hos NN under skoltiden trots att socialförsäkringsnämnden beviljat assistansersättning även för denna tid. Socialförsäkringsnämndens beslut kan inte innebära att den personliga assistenten äger en ovillkorlig rätt att ständigt närvara vid den funktionshindrades sida. I enlighet med vad som anförts ovan har rektorn en vid befogenhet att fatta beslut i frågor som rör NN:s undervisning. Enligt kammarrättens mening måste denna befogenhet, i vart fall under den tid NN vistas i skolan, anses primär i förhållande till socialförsäkringsnämndens beslut. Genom beslutet har rektorn således inte överskridit sina befogenheter och det kan därför inte anses strida mot 10 kap. 8 § kommunallagen.

Så långt kammarrättens domskäl.

Vid laglighetsprövning deltar även särskilda ledamöter i kammarrättens avgörande. De särskilda ledamöterna var i detta fall skiljaktiga och anförde.

Ett beslut av försäkringskassan om assistansersättning enligt 4 § LASS även för tid då den funktionshindrade deltar i barnomsorg, skola och viss daglig verksamhet innebär endast att en rätt till ersättning medges för det fall den funktionshindrade eller vårdnadshavarna finner anledning att utnyttja assistans i någon av nu angivna situationer. Beslutet kan inte anses innebära att försäkringskassan bedömt det oundgängligen nödvändigt att den funktionshindrade i varje sådan situation också faktiskt utnyttjar assistansen. Behovet av assistans kan vara beroende av en mängd olika förhållanden i varje särskilt fall. Försäkringskassans beslut innefattar enligt vår bedömning således inte något ställningstagande i frågan i vilken utsträckning behovet av personlig assistans bortfaller på grund av den assistans som från tid till annan tillhandahålls av särskolan. Om, som i detta fall, en personlig assistent till följd av rektors beslut inte får närvara under lektionerna i skolan föreligger därför knappast någon konflikt mellan ersättningsbeslutet enligt LASS och rektors beslut enligt skollagen. Konflikten består närmast i att olika meningar föreligger mellan rektorn samt den funktionshindrade och hennes vårdnadshavare om det lämpliga och nödvändiga i att den personliga assistenten är närvarande under lektionstillfällena.

NNX och NNY hävdar i sitt överklagande att rektorn saknat befogenhet att besluta i frågan om den personliga assistentens närvaro i skolan. Rektorn har ansett sig ha denna befogenhet med stöd av skollagen och förordningen om läroplan för det obligatoriska skolväsendet.

Det överklagade beslutet är ett beslut av rektorn för särskolan i kommunen. Beslutet kan enligt vår bedömning inte anses fattat med stöd av en beslutanderätt som delegerats till rektorn från kommunens barn- och utbildningsnämnd. I den delegationsordning för nämnden som nämns i handlingarna uttalas endast i allmänna ordalag att rektor har "ansvar för att syn-, hörsel- eller talskadade samt utvecklingsstörda barn får speciellt anpassad undervisning".

I 10 kap. 2 § kommunallagen regleras uttömmande vilka beslut som får överklagas enligt denna lag. Det nu överklagade beslutet av rektorn är inte hänförligt till något av de beslut som anges i lagrummet. Länsrätten har därför inte ägt pröva NNX och XXY:s överklagande. Länsrättens dom skall därför upphävas.

Så långt de särskilda ledamöterna i kammarrätten.

Regeringsrätten biföll överklagandena och gav följande domskäl.

Den 27 augusti 1999 beslöt rektorn för särskolan där NN var elev, med hänvisning till 1 kap. 12 § skollagen (1985:1100), att den personliga assistent som förordnats för NN enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) inte fick närvara vid undervisningen av henne. Beslutet motiverades med att skolan under undervisningstid skulle komma att tillhandahålla den assistenthjälp som NN:s funktionshinder krävde.

Enligt 1 kap. 12 § skollagen ansvarar den som är huvudman för en del av det offentliga skolväsendet för att utbildningen genomförs i enlighet med bestämmelserna i skollagen och de bestämmelser som kan finnas i annan lag eller förordning. Rektorn har vidare i yttrandet till länsrätten hänvisat dels till 1994 års läroplan för grundskolan, enligt vilken det åligger rektor att tillse bl.a. att undervisningen och elevvårdsverksamheten utformas så att eleverna får det särskilda stöd och den hjälp de behöver, dels delegationsordning för kommunens barn- och utbildningsnämnd enligt vilken rektor har ansvar för att syn-, hörsel- eller talskadade samt utvecklingsstörda barn får speciellt anpassad undervisning.

Enligt 1 kap. 5 § skollagen är kommunerna huvudmän för särskolan. I skollagen föreskrivs vidare att det i varje kommun skall finnas en styrelse för skolan i form av en kommunal nämnd (2 kap. 1 § första stycket) och att det för ledning av utbildningen i skolorna skall finnas rektorer (2 kap. 2 § första stycket). Beträffande de beslut av skolans styrelse som enligt skollagen kan överklagas i sak föreskrivs att vissa överklagas hos Skolväsendets överklagandenämnd, t.ex. beslut om mottagande av barn i särskolan (3 kap. 5 §) medan andra överklagas hos förvaltningsdomstol, t.ex. beslut att vägra elev befrielse från att deltaga i viss obligatorisk undervisning (3 kap. 12 §). Beträffande övriga beslut av skolans styrelse gäller att de kan överklagas med tillämpning av bestämmelserna i 10 kap. kommunallagen (1991:900) om laglighetsprövning, vilket innebär att endast beslutets laglighet men inte dess lämplighet kan bli föremål för prövning.

Då rektorns beslut i förevarande fall, såvitt framgår, endast grundar sig på bestämmelser i 1 kap. 12 § skollagen och den delegation av beslutanderätt som tillerkänts henne rörande frågor som faller inom ramen för denna bestämmelse, får beslutet anses vara av den art att ett överklagande skall ske i den ordning som anges i 10 kap. kommunallagen.

När det gäller frågor som rör omsorgen om funktionshindrade inom skolan har Regeringsrätten i rättsfallet RÅ 1990 ref. 117, där fråga var om rätt till bistånd enligt 6 § socialtjänstlagen (1980:620) i form av tillgång till personlig vårdare under tid då barnet erhöll undervisning i särskola, behandlat frågan om vilka hjälpinsatser som erbjuds inom särskolans ram och vilka insatser den personlige vårdaren skall svara för. Regeringsrätten konstaterade därvid att de hjälpinsatser som erbjöds inom särskolans ram, t.ex. i form av elevassistenter och vårdartjänst, var knutna till utbildningsverksamheten och syftade till att underlätta för eleven att tillgodogöra sig undervisning. En personlig vårdare däremot var att betrakta som ett slags ständigt hjälpmedel för att barnet skulle kunna fungera över huvud taget och därmed som ett hjälpmedel som barnet förde med sig till skolan avsett att följa barnet i alla dess aktiviteter. Anledning att se annorlunda på karaktären av olika insatser till stöd för ett funktionshindrat barn då det gäller personlig assistent enligt LASS eller LSS föreligger inte.

Vad skolans styrelse och rektor således mot bakgrund av bl.a. bestämmelserna i 1 kap. 12 § skollagen har att ansvara för är att det pedagogiska momentet i undervisningen uppfylls så långt som möjligt, med anlitande av t.ex. elevassistenter, och att därvid anpassa undervisningen till elevens särskilda förutsättningar och behov. Däremot kan denna bestämmelse inte läggas till grund för ett beslut om en elev med funktionshinder skall få använda personlig assistent som i annat sammanhang bedömts utgöra ett för eleven nödvändigt hjälpmedel under vistelsen i skolan. När som i förevarande fall försäkringskassan bedömt att behov av personlig assistans föreligger under skoltiden kan skolan därför inte med stöd av 1 kap. 12 § skollagen i något avseende ompröva detta ställningstagande genom att begränsa den personliga assistentens närvaro under undervisningstiden i skolan.

Genom att på de skäl som anförts i det överklagade beslutet vägra den personliga assistenten att närvara vid undervisningen av NN har rektorn således överskridit sin befogenhet. På grund härav skall det överklagade beslutet upphävas.

Kommentar:
1 kap 12 § skollagen lyder:

"Den som är huvudman för en del av det offentliga skolväsendet ansvarar för att utbildningen genomförs i enlighet med bestämmelserna i denna lag och de bestämmelser som kan finnas i annan lag eller förordning.

Utöver vad som föreskrivs i denna lag kan i annan författning finnas föreskrifter särskilt om - mål och riktlinjer för utbildningen, - utbildningens innehåll och - utbildningens omfattning i tiden."

Märk att Regeringsrätten i sina domskäl konstaterar att rektorns beslut endast grundar sig på bestämmelserna i 1 kap. 12 § skollagen och sedan - i sista stycket av sina domskäl - skriver "på de skäl som anförts i det överklagade beslutet".

Rektorn fick alltså inte med stöd av 1 kap. 12 § skollagen fatta beslut om ifall en elev skall få använda sin personliga assistent. Men Regeringsrätten tar inte ställning till om en rektor med stöd av några andra regler kan bestämma över en personlig assistents närvaro i skolan.

Kammarrätten konstaterade med hänvisning till flera stadganden i skolförfattningarna "att en rektor har en mycket vid befogenhet att besluta i frågor rörande undervisning i skolan."

Märk också den skarpa skillnad som Regeringsrätten gör mellan "det pedagogiska moment i undervisningen" och "personlig assistent som utgör ett nödvändigt hjälpmedel för eleven under vistelsen i skolan."

Märk slutligen också att det i målet var fråga om personlig assistans där försäkringskassan beslutat att utge assistansersättning för tid i skolan. Regeringsrätten slår fast att när försäkringskassan bedömt att behov av personlig assistent föreligger kan skolan inte (med stöd av 1 kap 12 § skollagen) i något avseende ompröva detta ställningstagande genom att begränsa den personliga assistentens närvaro i skolan.

Man kan fråga sig om utgången blivit en annan om det inte varit fråga om assistansersättning utan om ett beslut av en kommunal LSS-handläggare att bevilja personlig assistans i skolan.

Rättsfallet RÅ 1990 ref. 117 har följande rubrik i årsboken: "Psykiskt utvecklingsstört barn har ansetts ha rätt till bistånd enligt 6 § SoL i form av tillgång till en personlig vårdare även under den tid då barnet fått undervisning i särskola." Domskälen i detta prejudikat kan det vara anledning att ta till sig då en elev ansöker om personlig assistans i skolan med stöd av SoL eller LSS. Regeringsrätten säger i det här refererade fallet från år 2001. "Anledning att se annorlunda på karaktären av olika insatser till stöd för ett funktionshindrat barn då det gäller personlig assistent enligt LASS eller LSS (än då det gällde personlig vårdare) föreligger inte." I detta sammanhang kan det också vara anledning att överväga om det har någon betydelse att kravet på särskilda skäl för personlig assistans under tid i kommunal verksamhet står i LASS och att motsvarande regel inte införts i LSS.