OJD presenterar nu årets sjätte nummer.

En dom från Regeringsrätten gäller färdtjänst för en äldre kvinna som hade svårt att gå efter en knäledsoperation. Svårigheterna beräknades fortsätta tre till sex månader. Regeringsrätten ansåg att hon borde ha beviljats färdtjänst trots den korta varaktigheten av hennes svårigheter.

Vägverket och Sveriges Kommuner och Landsting lämnade yttranden till Regeringsrätten.

I Regeringsrättens dom förs en omfattande diskussion kring uttalanden i förarbetena till färdtjänstlagen och till andra lagar samt av regler kring ersättning för resekostnader från försäkringsbolag.

En annan dom från Regeringsrätten gäller förhandsbesked enligt LSS.

En kommun, H-kommunen, ”placerade” en person i en annan kommun, B-kommunen. Kommunerna avtalade att H-kommunen skulle svara för kostnaderna för personens boende och dagliga verksamhet. Denna person sökte sedan hos B-kommunen om förhandsbesked om att beviljas samma insatser av B-kommunen. Han uppgav att han fått besked från H-kommunen att denna kommun inte längre skulle svara för insatserna, och att han inte önskade att få någon ändring av sina förhållanden. B-kommunen vägrade att lämna något förhandsbesked. Länsrätten och kammarrätten ansåg att kommunen borde lämna förhandsbesked.

Regeringsrätten fann att B-kommunen bort pröva M Ms framställning om insatser som en begäran från någon som är bosatt i kommunen och inte enligt bestämmelsen om förhandsbesked.

Ett annat referat i vårt nummer gäller en dom om avkunnades av en kammarrätt före Regeringsrättens nyssnämnda dom och där frågan likaledes gäller förhandsbesked av en person som av sin hemkommun placerats i en annan kommun. Skillnaden mot regeringsrättsfallet var att hemkommunen träffat avtal med en privat vårdgivare. Kammarrätten fann, liksom kammarrätten i regeringsrättsfallet, att den ”nya” kommunen måste meddela förhandsbesked. Rättspraxis efter Regeringsrättens avgörande är att den nya kommunen skall handlägga ansökningar om LSS-insatser som en begäran från någon som är bosatt i kommunen och inte enligt bestämmelsen om förhandsbesked.

B-kommunen anförde i en inlaga i regeringsrättsmålet att utgången i målet öppnar upp för en oerhörd kostnadsövervältring på de kommuner där boendeplatser har köpts från andra kommuner. Redaktionen gör den kommentaren till avgörandet att kommunerna i avtalen borde kunna reglera kostnadsfördelningen även för den situationen att den enskilde vänder sig till sin ”nya” bosättningskommun.

En person som behövde hjälp med grundläggande behov, bl.a. hygien, i mindre än tio timmar i veckan ansågs inte ha ett så omfattande hjälpbehov att hon hade rätt till personlig assistans.

En person med diagnosen Aspergers syndrom ansökte hos sin hemkommun om att få ett träningsboende som var speciellt anpassat för personer med denna diagnos. Detta boende fanns i en annan kommun än hemkommunen. Även om boendet i den andra kommunen var bättre än vad som erbjöds honom i hemkommunen ansågs de insatser som han erbjöds i hemkommunen ge honom goda levnadsvillkor.

Kommunens avslag fastställdes således av domstolarna.

Samma utgång blev det för en yngling som ansökte om LSS-insatsen bostad med särskild service för barn och ungdomar. Insatsen skulle verkställas i ett internat knutet till, en fristående gymnasieskola särskilt anpassad till elever med Aspergers syndrom. Skolan låg i en annan kommun än hans hemkommun. I detta fall fann domstolarna att ansökan om bostad enligt 9 § 8 LSS avsåg enbart boende vid ett visst internat. Detta boende kunde inte anses utgöra en sådan bostad som avses i nämnda lagrum. I domen görs en jämförelse med skollagens regler om boende och med SoL. Någon bedömning om hans levnadsvillkor i hemkommunen var goda gjordes inte.

I två av referaten bedöms rätten till insatser för personer med autism. Redaktionen tror att domskälen i dessa domar kan vara till god hjälp vid bedömning av andra fall som gäller personer med autism.

En person som var beviljad personlig assistans enligt LSS och som skulle göra en utlandsresa för rehabilitering ansökte hos kommunen om tillfällig utökning av den personliga assistansen för att täcka kostnader för assistenternas resor och traktamenten. Han fick avslag. Sådana omkostnader, på samma sätt som gäller enligt LASS, skall täckas av ersättningen för assistansen enligt LSS. Domen är tydlig och redovisar gällande bestämmelser. Den kan vara bra att hänvisa till om samma fråga blir aktuell.

I ett annat fall som gällde tillfällig utökning av personlig assistans var förhållanden följande. En person som var beviljad assistansersättning ansökte hos Försäkringskassan om ytterliga timmars assistansersättning. I slutändan bedömdes hans behov i ansökan vara sådana att han bort ansöka hos kommunen om tillfällig utökning av personlig assistans.

Han ansökte då hos kommunen om att retroaktivt få ersättning för sina kostnader för denna assistans. Kommunen och Försäkringskassan hade haft kontakt med anledning av hans ansökan hos kassan. Socialstyrelsen hördes i målet. Kommunen fick kritik för att inte ha informerat den enskilde bättre. Kammarrätten konstaterade att. LSS saknar bestämmelser avseende beviljande av ersättning i efterhand och att begäran om ekonomiskt stöd avsåg en tidsperiod som med god marginal hade passerat då ansökan inkom. Kommunen kunde därför inte anses skyldig att utge ersättning för de i målet aktuella timmarna. Den omständigheten att kommunen eventuellt skulle ha brustit i sitt yttersta ansvar genom att inte lämna tillräcklig information medförde inte att ersättning kunde utgå retroaktivt.

Det kan särskilt för assistansanordnare vara skäl att granska denna dom.

En person med grav hörselnedsättning och grav synnedsättning bedömdes tillhöra personkretsen i LSS.

Föräldraansvaret då det gällde en åttaåring med Downs syndrom och en fyraåring med autism bedömdes i två av referaten. I bägge fallen tog kammarrätten hänsyn till svårigheten att kommunicera vid bedömningen av grundläggande behov.

Länsrätten ansökte om att Stockholms stad skulle åläggas att betala särskild avgift enligt LSS för att en länsrättsdom, där en person förklarades berättigad till bostad med särskild service, inte verkställts i skälig tid. Kammarrätten undanröjde länsrättens dom att ålägga staden särskild avgift. Kammarrätten beaktade stadens svårigheter att hitta en lämplig bostad på grund av NN:s särskilda önskemål och att behovet av byte av bostad inte varit överhängande.

En mor som uppburit vårdbidrag anmälde inte till Försäkringskassan att det funktionshindrade barnet omhändertagits med stöd av LVU. Kammarrätten ansåg henne återbetalningsskyldig. Det hjälpte inte att en handläggare på Försäkringskassan känt till beslutet enligt LVU. Kravet på att en formell anmälan skall göras om förhållandena ändras tillämpas alltså mycket strikt.

En person var ostridigt återbetalningsskyldig för felaktigt uppburet bostadsbidrag. Försäkringskassan beslöt att innehåll, d.v.s. kvitta, återbetalning vid utbetalning av sjukpenning. Länsrätten fann att det inte fanns formella förutsättningar för kvittning. Kammarrätten fastställde Försäkringskassans beslut om kvittning och dess beräkning av förbehållsbelopp.

En person var beviljad handikappersättning. Hon hade kostnader för hemtjänst, som skulle beaktas vid beräkning av handikappersättning. Månaden efter det att hon fyllt 65 år höjdes hemtjänstavgiften. Den nya högre avgiften skulle berättiga henne till högre handikappersättning. Med hänsyn till bestämmelsen att hänsyn inte skall tas till kostnader som uppkommit efter 65 årsdagen beviljade Försäkringskassan inte högre handikappersättning.

Att kostnader för utrymme för träningsredskap och hjälpmedel skall beaktas vid beräkning av handikappersättning slog kammarrätten fast i ett avgörande. Detta överensstämmer med anvisningar av RfV.