Välkomna till årets andra nummer av OFUS JUST DET.

Som vanligt är det något eller några referat som vi tror är av ett större allmänt intresse än andra.

Gränsdragningen mellan å ena sidan insatsen rådgivning och annat personligt stöd enligt LSS och å den andra habilitering eller sjukvårdande insatser enligt HSL är allt annat än klar. Trots detta finns det inte många avgöranden av våra överinstanser som rör detta. Nya avgöranden, såsom det som vi nu refererar, är därför väl värda att studera för alla som behöver ta ställning till frågan. Fallet rör en 21-åring med diagnosen Downs syndrom som bodde tillsammans med sina föräldrar. Han hade en svårbehandlad depression och tilltagande beteendestörningar vilka medförde aggressivitet. Såväl länsrätten som kammarrätten ansåg att hjälp av specialister som kunde hjälpa hans föräldrar att komma tillrätta med beteendestörningarna var att hänföra till rådgivning och annat personligt stöd vilket han var berättigad till. Nyckelordet ”rådgivning och annat personligt stöd” leder till detta och nio andra tidigare publicerade referat, bl. a. ett från Regeringsrätten.

Assistansersättning beviljas inte personer som bor i gruppbostad. Vi refererar nu ett fall från i december i fjol som gällde en trettonåring med ett omfattande omvårdnadsbehov och som bodde i bostad med särskild service för barn och ungdomar. Det planerades att ett assistansbolag skulle köpa fastigheten där bostaden fanns och där bygga om till lägenheter att hyra ut till de boende. Tonåringen i vårt fall ansökte om assistansersättning. Försäkringskassan avslog med motiveringen att personlig assistsans enligt LSS inte skulle ersätta föräldrarnas skyldighet. Kassan hänvisade också till att socialnämnden, när ett barn inte kan bo kvar i föräldrahemmet, kan bevilja ett boende i familjehem eller i en bostad med särskild service. Kammarrätten fann, efter tillstyrkan av Försäkringskassan, att ”barnet” hade rätt till assistansersättning.

Skillnaden mellan att bo i en gruppbostad och att bo i en egen lägenhet med personliga assistenter är väl praktiskt sett inte så stor men är ändå formellt betydelsefull inte minst som i detta fall för kostnadsfördelningen mellan kommunen och staten.

I en dom gjorde kammarrätten en sträng bedömning av kommunens utredningsskyldighet. En kvinna var sedan tidigare beviljad personlig assistans med 66 timmar i veckan. Socialnämnden ansåg att kvinnan blivit bättre och minskade assistansen till 14,5 timmar i veckan. Kammarrätten anförde bl. a. Utredningen i målet talar visserligen för att A-C M:s hjälpbehov har minskat. Den ger dock inte stöd för i vilken omfattning eller inom vilka områden hjälpbehovet minskat. I avsaknad av sådan utredning saknas förutsättningar att reducera tidigare beviljad personlig assistans. Redaktionen vill i samband med detta föra fram att det kanske snarare var brister i dokumentationen än i själva utredningen som gav upphov till den för kommunen så kostsamma utgången.

I ett annat fall lade kammarrätten bevisbördan helt på den enskilde. Målet gällde om en person uppfyllde kravet på utvecklingsstörning för att tillhöra personkretsen i LSS. Personen ansökte om en LSS-insats och åberopade intyg från bl. a. en distriktsläkare enligt vilket hon var utvecklingsstörd. Kammarrätten anförde. Utredningen i målet ger inte stöd för att behörig läkare eller psykolog ställt diagnosen utvecklingsstörning för S H. Mot denna bakgrund finner kammarrätten det inte styrkt att S H innefattas i den personkrets som har rätt till insatser enligt LSS.

Redaktionen konstaterar att såvitt framgår av domen hade inte något försök gjorts från det allmännas sida att få tillstånd någon undersökning av SH.

Ett fall som säkert kommer att åberopas i framtiden gäller varaktigheten av ett funktionshinder för att tillhöra personkretsen i LSS. Även i detta fall lades en påfallande hög bevisbörda på den enskilde.

En tvåårig flicka hade en hjärnskada och en skada som medförde att hon måste matas genom en sond. Hon hade en s.k. peg inopererad. Det hade inte gått att ange någon diagnos på hennes funktionshinder. Enligt ett läkarutlåtande skulle hon i vart fall inte ha utvecklat ”ett eget ätande” inom ”kommande treårsperiod”. Kammarrätten ansåg att det medicinska underlaget inte gav stöd för antagandet att flickans funktionshinder för närvarande var varaktigt i den bemärkelse som avses i LSS. En ledamot i kammarrätten var skiljaktig.

Det är vanligt att personer som bor i gruppbostad eller som eljest får ett omfattande stöd ansöker om ytterligare insatser för att delta i individuella aktiviteter. Tre nu publicerade referat handlar om detta.

En fyraårig pojke, rullstolsburen på grund av en progressiv muskelsjukdom, gick i en förskola. Han var beviljad assistansersättning. På grund av en omorganisation var skolan stängd under några sommarmånader. För denne pojke erbjöds verksamhet i en annan lokal under denna tid. Familjen, föräldrar och två syskon till pojken, planerade att umgås och bl. a. att göra en resa tillsammans under denna tid. De ansökte därför om tillfällig utökning av personlig assistans. Avslaget motiverades med att motsvarande omsorg hade erbjudits under hela sommaren och att kommunen därmed hade uppfyllt sin uppgift att se till att resurser fanns att tillgå med hänsyn till pojkens behov.

Den bundenhet som detta innebar för hela familjen, även bortsett från att förskolan stängdes tillfälligt, kom inte fram särskilt väl i skriftväxlingen mellan parterna.

Socialnämnden avslog en ansökan om kontaktperson från en person som bodde i en gruppbostad. Länsrätten, som ansåg att ansökan skulle bifallas, fann att det endast förekom gruppaktiviteter på det särskilda boendet och att hans önskemål inte kunde tillgodoses där. Kammarrätten, som ansåg att mannen inte var så isolerad att han kunde anses vara i behov av en kontaktperson för att vara tillförsäkrad goda levnadsvillkor, fastställde dock socialnämndens avslagsbeslut.

Socialnämnden hade beviljat en flicka med ”autismdiagnos” korttidsvistelse en helg per månad som skulle ske under jämna veckor. Flickans föräldrar var skilda. Föräldrarna hade delad vårdnad och flickan var hos sin pappa jämna veckor. Flickan ansökte därför genom sin mor att korttidsvistelsen skulle äga rum under udda veckor. Socialnämnden avslog denna ansökan, vilket beslut fastställdes av kammarrätten.

Bl.a. nyckelordet ”goda levnadsvillkor” och datum ”2007-12-01 2008-01-31” leder till dessa referat.

Socialnämnden avslog ansökan om ledsagarservice från en person som bodde i en gruppbostad och ville göra en veckolång resa till Cypern. Kammarrätten, som biföll ansökan, anförde bl.a. att det var åtta år sedan personen var på en längre semesterresa och att han aldrig utnyttjat möjligheten att resa på egen hand med stöd av ledsagare.

Ett annat fall (från december 2006) gällde också utrikes resa. Här var det en person som var beviljad assistansersättning och som skulle ta med sig sin assistent på en utrikes resa. Han önskade ersättning för assistentens resekostnader. Han ansökte hos kommunen om tillfällig utökning av assistansen för dess kostnader. Det var således inte fråga om utökning av antalet assistanstimmar. Kammarrätten fastställde, i motsats till länsrätten, kommunens beslut att avslå ansökan. Kammarrätten anförde. Det belopp med vilket assistansersättning enligt LASS utgår är avsett att täcka inte bara lönekostnader utan även övriga kostnader, exempelvis en assistents resekostnader. Ersättning enligt LSS bör följa samma principer.

I redaktionens kommentar hänvisas till RÅ 2005 ref. 86, där Regeringsrätten vid tillämpningen av LSS inte följde regelsystemet i LASS.

Andra referat handlar om bedömningar av aktiverings- och motivationsinsatser och av hur Försäkringskassan skall se på värk som sökanden av handikappersättning lider av.

Till sist vill vi nämna ett fall från Regeringsrätten.

Om en socialnämnd beviljat en person ekonomiskt bistånd enligt SoL och Försäkringskassan senare för samma tid (således retroaktivt) beviljar denne även ersättning enligt lagen om allmän försäkring för samma tid (således retroaktivt) har socialnämnden under vissa förutsättningar rätt att uppbära retroaktivt beviljad ersättning från Försäkringskassan.

En person beviljades retroaktivt ersättning (aktivitetsersättning) från Försäkringskassan. Kommunen begärde hos Försäkringskassan att kommunen skulle erhålla ersättning för försörjningsstöd som socialnämnden beviljat personen för motsvarande tid. Kassan avslog kommunens begäran. Kassan överklagade till länsrätten, som fann att kommunen var berättigad till ersättning med visst belopp. Kassan överklagade. Såväl kammarrätten som Regeringsrätten ansåg att kassan inte hade talerätt mot länsrättens dom.