Välkomna till årets sista nummer av OFUS JUST DET.

Med detta nummer har vi refererat närmare ett hundra avgöranden 2008 från Regeringsrätten och kammarrätterna, därav fjorton från Regeringsrätten.

Detta nummer innehåller ett referat från Regeringsrätten som gäller handikappersättning. En kvinna som led av fibromyalgi var av sin läkare ordinerad behandling med fibromassage. Hon fick dock själv bekosta behandlingen eftersom hennes landsting inte tillhandahöll fibromassage. Inom landstinget fanns annan behandling mot fibromyalgi. Hon ansåg att Försäkringskassan skulle ta hänsyn till hennes kostnad. I målet kom fram många olika sätt att se på detta. Försäkringskassan ansåg att det var fråga om en sjukvårdande insats som helt och hållet skulle falla under landstingets ansvar. Kammarrätten, som ansåg att man skulle ta hänsyn till kostnaden vid beräkningen av handikappersättning, betonade att behandlingen var ordinerad och anförde att enbart den omständigheten att landstinget inte erbjuder en behandling, som i sig är nödvändig till följd av det aktuella funktionshindret, inte utgör skäl att neka ersättning.

Regeringsrätten (tre ledamöter) fann dock att kostnaden inte skulle beaktas vid bedömningen av kvinnans rätt till handikappersättning eftersom hon genom landstingets försorg kunde få en adekvat behandling.

Två av Regeringsrättens ledamöter hade en annan motivering för att inte beakta kostnaden. De anförde att det inte förelåg något medicinskt underlag som tillräckligt övertygande kan anses visa att fibromassage är en nödvändig behandling till följd av kvinnans funktionshinder.

Minoritetens ståndpunkt innebär att Försäkringskassan och en domstol skall kunna överpröva en läkares medicinska bedömning av lämplig behandling. Även enligt majoriteten kan kassan eller en domstol behöva pröva om erbjuden behandling är ”adekvat”.

En person med psykiska problem mådde bra av att spela bowling. Trots att detta styrktes av läkarintyg ansåg Försäkringskassan att kostnaden för bowling skulle anses kostnad för en vanlig fritidsverksamhet som inte skulle påverka rätten till handikappersättning. Länsrätten ansåg att kostnaden skulle beaktas. Kammarrätten instämde i Försäkringskassans bedömning.

Det kan vidare vara anledning att dröja lite vid ett annat avgörande som också gällde handikappersättning. En kvinna med diagnosen MS behövde hjälp med hushållssysslorna. Hon fick avslag på sin ansökan bl.a. med hänvisning till att hon hade en hemmaboende dotter som ansågs ha ett visst ansvar för hemmets skötsel.

I två kammarrättsavgöranden har då det gällde handikappersättning betydelsen av merkostnader för tandvård bedömts olika. Även hur merkostnader för mat skall bedömas diskuteras i nu refererade avgöranden.

Kammarrätten hade i ett fall då det gällde handikappersättning en gentemot den enskilde mer generös syn än Försäkringskassan på merkostnader för specialsydda kläder och skor och reparationer av kläder och skor.

Den som har beviljats personlig assistans eller assistansersättning en stor del av dygnet har svårt att beviljas vistelse i korttidshem. Detta även om anhöriga, som i ett av de refererade avgörandena, behöver avlösning och inte anser att det blir någon verklig avlösning om den funktionshindrade är kvar i föräldrahemmet med sin assistent.

En motsatt bedömning gjorde dock kammarrätten i ett fall där den funktionshindrade, en 16-åring, av Försäkringskassan beviljats assistansersättning för 42 timmars assistans i veckan. Han var också beviljad korttidsvistelser.

Familjen önskade göra två sammanhängande resor, en på tre veckor under sommaren och en på två veckor under hösten och ansökte om att 16-åringen då skulle få vistas i korttidshem. Socialnämnden ansåg att hans behov av miljöombyte och rekreation samt föräldrarnas behov av avlastning var väl tillgodosett genom de redan beviljade insatserna. Länsrätten beviljade korttidsvistelse under tiden för båda resorna och betonade övriga familjemedlemmars behov. Kammarrätten betonade en systers behov av att få tid tillsammans med föräldrarna men ansåg att det räckte med den längre sommarresan.

I två fall bedömdes den funktionshindrades behov av hjälp med sina grundläggande behov, hygien och klädsel, inte vara så omfattande att rätt till personlig assistans ansågs föreligga. I ena fallet bedömdes hjälpbehovet för grundläggande behov uppgå till elva timma i veckan och i det andra två till tre timmar i veckan.

I ett tredje fall där hjälpbehovet beträffande hygien och klädsel inte skiljde sig så mycket från de två nyssnämnda men den funktionshindrade hade därutöver svårt att kommunicera. Han behövde hjälp vid toalettbesök respektive duschning med förflyttning till toalettstolen respektive duschstolen samt med att ordna kläderna. Han behövde hjälp med att klä på sig på morgonen Han hade svårt att precisera och formulera vad han ville ha sagt och svårt att hinna förstå de svar han fick. I det fallet medgav kammarrätten personlig assistans.

I detta nummer refereras ytterligare fall där betydelsen av kommunikationssvårigheter bedömts. I ett av dessa, där svårigheter att kommunicera inte bedömdes som ett grundläggande behov anförde kammarrätten. Av utredningen framgår att NN talar obehindrat. Hennes problem med kommunikation utgörs främst av att hon har svårt att förstå innebörden av vad som sägs och svårt att själv uttrycka sig så att andra förstår. Hon missuppfattar ofta saker. Kammarrätten finner att de problem som uppstår för E S vid kommunikation med andra inte är av sådan art att de kan anses ingå i de grundläggande behoven.

Vidare citerar vi ur en dom där kammarrätten ansåg att svårigheterna att kommunicera var att hänföra till grundläggande behov. Försäkringskassan har inte räknat med något kommuniceringsbehov med motivering att NN:s mamma för hans talan vid alla kontakter och att kommunikation med tredje person därmed inte är aktuellt. Utredningen i målet visar att NN, p.g.a. att han endast uttrycker sig med teckenspråk, har ett behov av ytterligare en person, i detta fall hans mamma, för att han ska kunna kommunicera med en tredje person.

En 16-åring med diagnosen högfungerande autism önskade att utbilda sig i guldsmide i någon av angivna gymnasieskolor utanför sin hemortskommun. Han ansökte hos socialnämnden i sin hemkommun om LSS-insatsen bostad med särskild service för unga och att den skulle förläggas på skolorten. Socialnämnden avslog ansökan. Varken länsrätten eller kammarrätten ändrade. Han bedömdes ha goda levnadsvillkor i sin hemkommun.

I ett fall bedömdes en person tillhöra personkretsen i LSS trots brister i utredningen.

En nioårig flicka hade enligt ett inte ifrågasatt läkarintyg beteendeproblem med bl. a. aggressivitet, en grav hörselnedsättning samt synfel och problem med motoriken. Hon behövde ständig tillsyn och hjälp och kunde inte lämnas ensam samt behövde träning för att kunna kommunicera. Behövde kommunicera med tecken. Hennes mor beviljades endast ett kvarts vårdbidrag med hänvisning till föräldraansvaret.

I ett instruktivt avgörande diskuteras hur omständigheter som inträffat efter en ansökan skall behandlas. Kammarrätten anförde att NN under handläggningstiden i föreliggande mål erhållit ytterligare en diagnos avseende sina besvär. Det finns ingenting som talar för att denna senare tillkomna diagnos betecknar ett nytt sjukdomstillstånd hos NN. Det framstår istället som att det är fråga om ett konstaterande och klargörande av orsakerna till de besvär som hon har lidit av under lång tid.

En person som gjort en utomlandsresa och då haft med sig sina personliga assistenter kunde inte få särskild ersättning med stöd av LSS för traktamenten till assistenterna.

En person som i ansökan om handikappersättning yrkade att kostnader för ett rum i bostaden som iordningsställts för personliga assistenter fick inte bifall till detta.