Beslutsdatum: 2005-03-02
Diarienummer: 5169-2004
Justitieombudsmannen Kerstin André

Yttrande över LSS- och hjälpmedelsutredningens betänkande LSS - Särskilt personligt stöd (SOU 2004:103); S2004/8130/ST
I betänkandet behandlas frågor som i vissa hänseenden är komplicerade från rättslig utgångspunkt. Jag vill redan inledningsvis framföra den synpunkten att särskilt förslaget om ändring i 9 § 1 lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) hade krävt en mer ingående rättslig analys än den som har redovisats i betänkandet.
Jag kommer i det följande att något beröra utredningens förslag om ändring i 9 § 1 LSS avseende särskilt personligt stöd och i 10 § LSS angående individuell plan samt utredningens överväganden rörande tillståndsgivningen vad gäller enskild verksamhet.
Särskilt personligt stöd
Personer som omfattas av personkretsen enligt 1 § LSS har rätt till insatser i form av särskilt stöd och särskild service enligt 9 § 1 - 9 LSS, om de behöver sådan hjälp i sin livsföring och om deras behov inte tillgodoses på annat sätt. Härutöver har vissa personer rätt till daglig verksamhet enligt 9 § 10 LSS. En av insatserna för särskilt stöd och särskild service enligt 9 § LSS är rådgivning och annat personligt stöd som ställer krav på särskild kunskap om problem och livsbetingelser för människor med stora och varaktiga funktionshinder (9 § 1).
Det har ansetts vara svårt att av 9 § 1 LSS utläsa vilka insatser som en enskild har rätt till enligt bestämmelsen. Som anförs i betänkandet har detta föranlett särskilda problem när det gäller att avgöra om bl.a. åtgärder som avser habilitering och rehabilitering omfattas av rätten till rådgivning och annat personligt stöd.
I Regeringsrättens dom RÅ 1997 ref. 49 II anfördes att lagtextens utformning i 9 § 1 LSS och de i samband med införandet av LSS genomförda ändringarna i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763), HSL, talade för att habiliteringsåtgärder inte ryms inom 9 § 1 LSS utan att sådana åtgärder skall vidtas inom ramen för HSL.
Enligt utredningens förslag skall 9 § 1 LSS om rätt till rådgivning och annat personligt stöd ändras till att avse rätt till en insats i form av särskilt personligt stöd. I den nya insatsen skall ingå habilitering och rehabilitering som inte tillgodoses genom insatser enligt HSL. Förslaget innebär således en, såvitt jag kan bedöma, förhållandevis omfattande utvidgning av rätten till insatser enligt LSS. Huruvida detta är motiverat är ytterst en sådan fråga av politisk natur som jag som JO inte har anledning att anlägga synpunkter på. Förslaget föranleder dock vissa grundläggande principiella frågor som har närmare belysts i det särskilda yttrandet. Det finns anledning att särskilt överväga dessa frågor under det fortsatta lagstiftningsarbetet. Den föreslagna bestämmelsen kan vidare leda till betydande problem i den praktiska tillämpningen. Jag utgår från att de kommuner och landsting som skall yttra sig över betänkandet kommer att närmare beröra den saken.
Utredningen synes väl medveten om de svårigheter som det kan innebära att i LSS ta in en bestämmelse om insatser som det i första hand ankommer på hälso- och sjukvården att svara för. I betänkandet finns därför ett alternativt förslag. Enligt det förslaget skall i insatsen särskilt personligt stöd ingå sådan psykologisk, social och pedagogisk habilitering och rehabilitering som inte tillgodoses genom insatser enligt HSL. Bestämmelsen torde även med denna mera begränsade omfattning föranleda bl.a. sådana avgränsningsproblem att det blir svårt att tillämpa den på ett konsekvent och enhetligt sätt.
Som jag anförde redan inledningsvis har förslaget i denna del behövt en mer ingående rättslig analys än vad som har blivit fallet. I avsaknad av en sådan analys kan förslaget enligt min mening inte läggas till grund för lagstiftning.
Individuella planer
Enligt 10 § första stycket kan en enskild i samband med att han eller hon beviljas en insats enligt LSS begära att en individuell plan med beslutade och planerade insatser upprättas i samråd med honom eller henne. Enligt förslaget skall bestämmelsen ändras så att den enskilde erbjuds att en sådan plan upprättas. Jag har inte någon invändning mot förslaget i den delen.
Enligt 10 § andra stycket LSS skall landstinget och kommunen underrätta varandra om upprättade planer. I betänkandet föreslås att bestämmelsen ändras så att landstinget och kommunen skall underrätta varandra om innehållet i de upprättade planerna endast om den enskilde har lämnat sitt samtycke.
I förarbetena till den nu gällande bestämmelsen anfördes att "Vid kommunikation mellan olika myndigheter måste sekretesslagens bestämmelser iakttas. Det innebär vanligtvis att den enskildes samtycke krävs för att en uppgift skall kunna lämnas vidare" (prop. 1992/93:159 s. 183). Som den nu gällande lagtexten har utformats föreskrivs emellertid en skyldighet för kommunen och landstinget att underrätta varandra om planerna. En sådan skyldighet innebär att uppgift får lämnas ut även om den normalt omfattas av sekretess (14 kap. 1 § sekretesslagen, 1980:100). Bestämmelsen torde dock i praktiken har tillämpats på det sätt som angavs i förarbetena. Detta synsätt på hur planerna skall hanteras står också i överensstämmelse med de allmänna principer om integritet och självbestämmande som gäller inom de berörda myndigheternas verksamhetsområden.
Enligt förslaget skall landstinget och kommunen underrätta varandra om innehållet i en upprättad plan endast om den enskilde har lämnat sitt samtycke. I betänkandet har inte berörts hur förslaget i denna del förhåller sig till 14 kap. 2 § sista stycket sekretesslagen (1980:100). Enligt den bestämmelsen får myndigheter inom socialtjänsten och hälso- och sjukvården lämna ut uppgifter till varandra bl.a. om det behövs för att ett barn skall få nödvändig vård, behandling eller annat stöd. I detta sammanhang vill jag påpeka att Offentlighets- och sekretesskommittén i sitt huvudbetänkande, Ny sekretesslag (SOU 2003:99) har lagt fram ett förslag som innebär en väsentligt utökad möjlighet för myndigheter inom de aktuella områdena att till varandra lämna ut uppgifter som omfattas av den stränga sekretess som hos dessa myndigheter gäller för uppgifter om en enskilds personliga förhållanden. Enligt kommitténs förslag skall sekretessen för bl.a. en myndighet inom LSS-området inte utgöra ett hinder för att en uppgift om en enskild, som behövs för att han eller hon skall få nödvändig vård, omsorg, behandling eller annat stöd, lämnas till annan myndighet inom socialtjänsten eller myndighet inom hälso- och sjukvården (se bl.a. s. 296 f. i betänkandet). JO har framfört vissa kritiska synpunkter på Offentlighets- och sekretesskommitténs förslag i denna del (JO:s yttrande den 20 september 2004, dnr 1102-2004). Om kommitténs förslag såvitt här är i fråga föranleder lagstiftning skulle det dock uppstå tveksamhet om hur den nu föreslagna bestämmelsen i LSS skall tillämpas.
Såsom den föreslagna bestämmelsen om underrättelse mellan kommun och landsting om upprättade planer har utformats, har den närmast fått karaktären av en sekretessregel. Det kan ifrågasättas om det är möjligt och lämpligt att i LSS ta in en sådan bestämmelse eftersom sekretessen på området regleras i sekretesslagen.
Sammanfattningsvis kräver förslaget i denna del en grundligare rättslig analys.
Enskild verksamhet
Jag har i ett beslut som refererats i JO:s ämbetsberättelse 2001/02 s. 308 uttalat min uppfattning om hur bestämmelsen om tillståndsplikt i 23 § första stycket LSS bör tillämpas. Min ståndpunkt stod i överensstämmelse med den som Socialstyrelsen hade. Enligt vad som framgår av betänkandet synes min och Socialstyrelsens uppfattning numera vara allmänt accepterad. Jag kan mot den bakgrunden inte se att det finns behov av någon ändring av den aktuella bestämmelsen. Jag gör således samma bedömning som utredningen har gjort i denna del.